11:11
Jag är inte skapad för att vara upptagen från första vakna andetag på morgonen till det sista på kvällen. Och så har det varit nu ett tag. Inte ens på natten kan jag koppla av. Jag har med andra ord förbrukat alla sparlågor jag lagt på hyllan. Så igår unnade jag mig själv med att köpa en sprillans ny kamera. Och åh, den är så vacker. Mitt bästa köp, någonsin. Så, idag vankas det dop för en liten Alvora. (= Phototime)
15:30 RISING STAR.
När drömmar går i uppfyllelse.
En kär vän till mig har, i smyg, kontaktat en resereporter, beskrivit mig och länkat honom ett par texter. Och nu sitter jag här och vet inte var jag ska ta vägen. För nu är min 18 årsdag en av de främsta dagarna jag dölängtar efter. Enda kravet är att jag har fyllt vuxen. För då ska jag ut på en två månaders lång praktik och göra det jag alltid velat göra. ”Resor runt om med mig” skrev reporten i mailet. Jag frågade min vän. Vad menade han med det egentligen? ”Vadå resor runt om med mig?” ”Ja, var brukar resereportagen vara ifrån?” frågade han. Tja, ett av de senaste reportagen var ju från Italien, tänkte jag. Och sen tog luften slut. Igen.
Dagen innan jag fick beskedet satt jag här med en klump i magen och var så förtvivlad. Hur ska jag göra? Jag vill så mycket. Jag vill bli resejournalist. Jag vill. Jag ska. Jag måste. Men hur? 24 timmar senare var jag tio steg närmare drömmen. Det måste varit ödet, eller kanske bara rena rama slumpen, men fan vad jag är lycklig för det ändå. Någon hörde mig, lyssnade och viftade med trollspöt.
Jag har fortfarande inte funnit de rätta orden för att förklara och beskriva allting – alla dessa känslor och tankar. Det kommer när det kommer, om det kommer. Jag är i alla fall, med handen på hjärtat, så obeskrivligt tacksam gentemot min vän som gjorde detta för mig och denna reporter som ger mig denna fantastiska chans. Jag ska ta tillvara på varenda ögonblick. Men NU ska jag snabbspola sex månader framåt!
11:45
Idag är det rekryteringssteg nummer två. Intervjun är avklarad och long gone. Dagens aktivitet har jag ingen aning om. Jag försöker att lugna nerverna och det går ganska bra. Woody, å andra sidan, håller på att ta kål på sina nerver. Idag var det kul att skälla på cyklar och nästan äta upp brevbärarens händer. (Inte fullt så allvarligt men nästan)
För övrigt så är det en väldigt fin dag idag. Vi firar åtta månader, så ikväll vankas det middag på stan. Det blir alldeles förträffligt.
(Och det är mindre än två månader kvar)
13:45 The day after tomorrow
Dagens schema säger släktmiddag med familjen Sandhagen och biografbesök. Är fortfarande så varm i hjärtat från gårdagen. All lycka på grund av min systers examen och all lycka på grund av alla dessa vackra själar. Vackert.
00:09
Åh, vilken dag. Så vackra studenter. Och en sådan vacker Malou. Många tårar föll nerför mina kinder idag. Av lycka att se någon annans lycka. Malous lycka. När hon stod inför alla gäster med sitt vackra hår och sin traditionella mössa på sniskan och rösten brast och försökte tacka alla som var där. Då var det helt enkelt räkna-till-tio-metoden som gällde för mig.
Det var en sådan fantastisk glädje i luften. Skrattet klingade, maten och vinet avnjöts och solens strålar träffade oss alla.
Jag har blivit nypt i bägge kinderna tills de blivit röda av min broder och jag har skrattat och pratat med mina kära farbröder och druckit vin med fina Mimmi och mått så bra. Har smidit fina planer som innefattar en segelbåt, en kusin, en farbror och någon dunke med vin. Men framförallt, jag har varit så stolt. Så oerhört stolt.
21:58 Never say never
Idag är det mitt uttryck. Never say never. För plötsligt, efter hårt arbete eller på grund av vackra vänner, slår drömmen in.
Jag läste mejlet. En gång. Två gånger. Tre. Fyra. Och sedan var jag tillbaka på första gången igen. Kunde inte förstå det som stod skrivet. Dessa ljuva ord. Som, efter femte gången, fortfarande existerade. Där. På datorskärmen. I min inkorg. Om mig. Till mig.
Jag har inte allt klart för mig vad som sedan hände. Det jag vet är att jag hoppade som om det inte fanns någon morgondag i min mors säng, trillade sedan ner och fick ont i fingret. Jag vet att jag slängde på mig kläder utan att ens titta om de ens var mina egna, slängde mig ut ur huset och sprang och sprang och sprang. ”HEJ HAR NI SETT MIN MAMMA” frågade (skrek) jag i lite för högt tonläge till ett par främmande män. ”Näeejj. Har du glömt nycklarna eller? Och vem är din mamma….?” ”JAG HAR EN SÅN FANTASTISK NYHET, MÅSTE HITTA HENNE.” och sen sprang jag vidare. De måste tittat väldigt frågande på mig när jag utan att säga något mer, kutade iväg åt motsatta hållet som jag kom ifrån. Jag hittade henne till sist. Och jag grät och grät och skrattade och försökte förstå. Och jag fick kramar. Så kärleksfulla, lyckliga kramar. Efter att jag hävt mig ur allt gick jag hem. Ringde min fina vän som gjorde mig ännu mer glad av att höra hennes glada ord. ”Gå hem och lugna ner dig nu. Gå hem och andas.” Och när jag kom hem insåg jag att jag hade träningsbyxor och ballerinaskor på mig.
Ja. Nu har jag andats. Mitt finger är dubbelt så stort som det var innan jag trillade ner från sängen, det är blågrönt och gör skapligt ont. Men jag är lyckligast i hela världen. Åh herreminskapare. Hur ska jag någonsin kunna tänka normalt, hur ska jag någonsin kunna få ner pulsen igen?
17:01 And if you’re too weak to carry on the fight, and all your friends that you count on have disappeared, I’ll be here, not gone, forever
Igår ville jag överraska min käraste. Han jobbade kvällsskiftet så jag smög mig hem till honom. Jag bäddade, diskade, vattnade blommor, plockade blommor (!), dammade. Placerade ut levande ljus i hela lägenheten, tappade upp ett varmt bad med skum, chokladdoftande oljor och med dussintals röda rosenblad guppandes på vattenytan. Ögonblicket när han steg in genom ytterdörren, när jag hörde att hans luktsinne började jobba på grund av doften som slickade väggarna, när han såg mig. Åh, så ljuvligt. ”Hur ska jag kunna återgälda dig?” ”Det gjorde du så fort du klev innanför dörren”
Efter snart åtta månader tillsammans blir jag fortfarande lika lycklig varje gång jag vaknar upp bredvid honom trots alla glåpord och allt misstyckande och skitsnacket bakom ryggen vi fått stå ut med. Att idag kunna stå bredvid varandra, fortfarande tillsammans, trots att många inte trodde på oss. Det är otroligt. Och gör oss nog ännu starkare.
”Herregud, jag säger då det. Du är så frenetiskt duktig på att skriva. Det räcker med att skicka in det greklandsinlägget till vilken journalistbyrå eller bokförlag som helst och du kommer få vilket jobb du vill. Vilket jag tror du kommer att bli lycklig av, att skriva.”
Ja, än idag läser jag detta flera gånger om dagen. För en vecka sedan ramlade det in och jag vet inte hur längesen det var jag blev så totalt upprymd av ren lycka av en liten kommentar. Att någon ens tar sig tid till att skriva det. Och för det andra, att någon annan än jag tycker att jag ska fullfölja min dröm. Ett väldigt ärligt tack till dig för att du fick mig att våga drömma högt igen.
Resejournalist har jag velat bli länge. Att åka dit min chef säger åt mig att åka, skickar med mig kamera och skrivblock för att sedan få ner det på bild och papper. Varje vecka när Latte ramlar in genom brevlådan bryr jag mig inte ens om att lusläsa den utan jag slår direkt upp resesidorna och läser, varje ord, om och om igen, tills jag nästan kan uppslaget utantill. Jag blir så full av liv, och en del av avund, när jag läser artiklarna. Om journalisten som red på åsnor uppför den halvkassa, slingrande vägen uppför bergen eller journalisten som satt på en restaurang med sin dator och skrev tills tangenterna nästan föll av.
Dream big and dare to fail, säger jag.
22:00
Idag var jag på arbetsintervju. Mina nerver spelade mig ett spratt men det spelade tydligen ingen roll för jag gick vidare till nästa rekryriteringssteg. Boost för självkänslan utan dess like. Fantastiskt förträffligt makalöst underbart härligt klockrent och så. Och nu sitter jag på hemlig plats och väntar på hemlig person.
09:56
Det har varit upp och ner, hit och dit, överallt den här helgen. Jag har gått klädd i landstingets kläder med en pensel i handen. Jag har målat tak, element, garderober, mig själv och så vidare. Jag hoppas jag inte kommer behöva måla en lägenhet igen på ett tag. Men vi har varit så duktiga. Och nu mina damer och herrar ska jag ut och svettas.
15:49 WELL I AM WHAT YOU SEE, I AM NOT WHAT THEY SAY BUT IF I TURNED OUT TO BE, COULD YOU LOVE ME ANYWAY
Igår köpte jag mina drömskor för ett drömpris. Satt tungan i halsen när de stod där på sin vita pall med sina röda prislappar. Jag som absolut avskyr att köpa skor var alldeles lyrisk när de hade blivit mina. Plånboken gapade inte tom och de sken upp hela mig. Alldeles förträffligt.
Denna regniga, hagliga torsdag har jag gått i mina ballerinaskor till Växhuset och skrivit anställningsavtal. Blöt som en katt var man. Skjortan låg slickad längs magen och ryggen och jag tappade mina hörlurar i den enda vattenpölen på hela gatan. Men ett jobb rikare var man trots vätan. En energibomb slog ner från ingenstans så jag snörade på mig joggingskorna och kopplade på hunden sin fina sele och sen stack vi ut. Vi sprang och sprang och sprang tills jag la mig på en gräsmatta och försökte släcka branden i lungorna. Varenda andetag lät som ett ormlikt väsande medan Woody tyckte det var fantastiskt. Överlycklig av att jag låg på gräsmattan, väsandes som en döende orm, blev jag överöst med pussar. Förbipasserande stannade och sa ”Åh” och ”Aw” och ”Gud vad sött” medan jag låg där och förgäves försökte torka bort svettblandad hundsaliv. Men det var mysigt, och vi var lycklig och törstiga och satan så trötta vi var. På spisen när jag kom hem låg det stekt potatis och lax. Nu känner jag mig mänsklig igen. Trött och mätt.
12:10 Love is what makes two people sit in the middle of a bench when there is plenty of room at both ends
Vi vaknar upp av cikadornas sång som spelas nere i gräset. Vi sträcker på oss, kliver ut och andas in morgonluften. Promenerar genom byn upp en liten bit i bergen, med musiken spelandes bredvid oss hela tiden. Vi vandrar upp alldeles lagom så att man kan se enda bort till Turkiet. Ovanför oss är det molnfritt, himlen är syndigt blå och långt bort över havet står molnen lågt över Turkiet. Solen hettar redan tidigt på morgonen, det är kvalmigt. Vi promenerar tillbaka, handlar nybakt bröd i det lokala bageriet och säger Kalemera till Nikos som är på väg till sin lilla fiskebåt. Vi breder ut oss på balkongen med brödet, kaffe, te, chokladdryck, marmelad och grekisk yoghurt. Grannarna börjar sakta men säkert vakna. En efter en slår de upp fönsterluckorna och kaffedoften lägger sig som ett täcke över gatan. Medan jag glider in i duschen försvinner Andreas ut. Han ropar sedan till mig nästintill som Romeo ropar till Julia, från gata till balkong, med ett stort grin och en ännu större Jeep bredvid sig. Vi packar väskan med solglasögon, böcker och vatten och sedan är vi iväg. Vi har redan vant oss vid grekernas bilvanor så nu gasar vi på lite extra. Vinden blåser i håret, med ena handen på solhatten. Upp i berget far vi medan havet breder ut sig bredvid oss. Detta oändliga blåa hav. Denna mystik. Vi åker förbi åsnor som bråkar om skuggan och vi vinkar åt en man som stånkar sig uppåt med en skottkärra framför sig. Vi stannar till vid ett litet skjul med en gigantisk skylt med texten ”Homemade honey”. Köper en burk, klappar byrackan och åker vidare. Vi hamnar på en avlägsen strand. Inga turister, inga solstolar, ingen taverna, ingenting. Bara sand, klippor och havets vågor som tyst men bestämt slår in mot stranden. Vi brer ut oss på våra nyinköpta handdukar med ett tryck av Samos karta på. Andreas lägger sig på rygg, stänger ögonen och faller in i en bekväm men inte alltför djup sömn. Jag lägger mig på mage, tar fram mitt skrivblock och försöker få ner sinnesstämningen på papper. Efter otaliga försök skriver jag bara ner ett enda ord. ”Lycklig.” Många havsdopp och pussar senare sitter vi i bilen igen. Klockan är sen eftermiddag och magen ropar efter tzatziki och moussaka. Efter att återigen haft vinden i håret och handen på hatten är vi framme vid lägenheten. Duschar av oss saltvattnet, smörjer in oss i fruktdoftande krämer och slår oss ner i en varsin stol på balkongen. På bordet ligger en liten påse chips och på vardera sida om den en Mythos och en cider. Klockan tickar men lugnet består. Cikadorna spelar fortfarande, den melodi som väckte oss. När solen gått ner beger vi oss ut i byn till det grekiska folkvimlet. Grannbarnen sparkar på en sliten boll på torget och bjuder in oss på lek. Vi får en pass som Andreas snappar upp och skjuter vidare till pojken Giorgos. Barnen skrattar glatt och ropar något åt oss på grekiska som vi inte kan urskilja genom deras gälla röster. Vi ler helhjärtat tillbaka och fortsätter till restaurangen med stort R. Vi beställer in en Mythos och en karaff med husets vin, som på något vis alltid lyckas vara starkare än vad man är förberedd på. Vi gör som grekerna gör. Beställer in flera olika rätter och småäter av allt. Souvlaki, moussaka, fetaost, vitlöksbröd och lite elliniki keftedakia. Vi äter och dricker och äter och njuter flera gånger om. Pratar och blickar ut över havet. Vi ser små självlysande fiskar simma runt strax intill strandkanten. Månen är större än vi någonsin har sett. Grekisk musik spelas på en behaglig nivå i bakgrunden. Kvällen avslutas med lite dart och Strawberry Daiquiri på Varka bar. Och när småtimmarna börjar tassa in somnar jag i famnen på min älskade för att sedan vakna upp till en lika fantastisk dag som den gångna.
09:53
Har skrattat massor med fin vän och pussat massor på min käraste. Vi åkte ut till Ängsö och där låg vi i varsin brassestol och levde livet. Pontus kom åkandes på sin motorcykel ute i friden och skrämde gamlingar. Värdefullt ögonblick. Åt mat på Frösåker med alla golfare och kändes oss malplacerade. Har varit ute och sprungit två dagar i rad. Idag är vi på’t igen. Fantastiskt. Solen har försvunnit och det känns skönt. Måste. Vila. Har väl gått runt med ett veckolångt solsting, typ. Finfinfint.
Semper idem 
leave a comment