12:10 Love is what makes two people sit in the middle of a bench when there is plenty of room at both ends

Vi vaknar upp av cikadornas sång som spelas nere i gräset. Vi sträcker på oss, kliver ut och andas in morgonluften. Promenerar genom byn upp en liten bit i bergen, med musiken spelandes bredvid oss hela tiden. Vi vandrar  upp alldeles lagom så att man kan se enda bort till Turkiet. Ovanför oss är det molnfritt, himlen är syndigt blå och långt bort över havet står molnen lågt över Turkiet. Solen hettar redan tidigt på morgonen, det är kvalmigt. Vi promenerar tillbaka, handlar nybakt bröd i det lokala bageriet och säger Kalemera till Nikos som är på väg till sin lilla fiskebåt. Vi breder ut oss på balkongen med brödet, kaffe, te, chokladdryck, marmelad och grekisk yoghurt. Grannarna börjar sakta men säkert vakna. En efter en slår de upp fönsterluckorna och kaffedoften lägger sig som ett täcke över gatan. Medan jag glider in i duschen försvinner Andreas ut. Han ropar sedan till mig nästintill som Romeo ropar till Julia, från gata till balkong, med ett stort grin och en ännu större Jeep bredvid sig. Vi packar väskan med solglasögon, böcker och vatten och sedan är vi iväg. Vi har redan vant oss vid grekernas bilvanor så nu gasar vi på lite extra. Vinden blåser i håret, med ena handen på solhatten. Upp i berget far vi medan havet breder ut sig bredvid oss. Detta oändliga blåa hav. Denna mystik. Vi åker förbi åsnor som bråkar om skuggan och vi vinkar åt en man som stånkar sig uppåt med en skottkärra framför sig. Vi stannar till vid ett litet skjul med en gigantisk skylt med texten ”Homemade honey”. Köper en burk, klappar byrackan och åker vidare. Vi hamnar på en avlägsen strand. Inga turister, inga solstolar, ingen taverna, ingenting. Bara sand, klippor och havets vågor som tyst men bestämt slår in mot stranden. Vi brer ut oss på våra nyinköpta handdukar med ett tryck av Samos karta på. Andreas lägger sig på rygg, stänger ögonen och faller in i en bekväm men inte alltför djup sömn. Jag lägger mig på mage, tar fram mitt skrivblock och försöker få ner sinnesstämningen på papper.  Efter otaliga försök skriver jag bara ner ett enda ord. ”Lycklig.” Många havsdopp och pussar senare sitter vi i bilen igen. Klockan är sen eftermiddag och magen ropar efter tzatziki och moussaka. Efter att återigen haft vinden i håret och handen på hatten är vi framme vid lägenheten. Duschar av oss saltvattnet, smörjer in oss i fruktdoftande krämer och slår oss ner i en varsin stol på balkongen. På bordet ligger en liten påse chips och på vardera sida om den en Mythos och en cider. Klockan tickar men lugnet består. Cikadorna spelar fortfarande, den melodi som väckte oss. När solen gått ner beger vi oss ut i byn till det grekiska folkvimlet. Grannbarnen sparkar på en sliten boll på torget och bjuder in oss på lek. Vi får en pass som Andreas snappar upp och skjuter vidare till pojken Giorgos. Barnen skrattar glatt och ropar något åt oss på grekiska som vi inte kan urskilja genom deras gälla röster. Vi ler helhjärtat tillbaka och fortsätter till restaurangen med stort R. Vi beställer in en Mythos och en karaff med husets vin, som på något vis alltid lyckas vara starkare än vad man är förberedd på. Vi gör som grekerna gör. Beställer in flera olika rätter och småäter av allt. Souvlaki, moussaka, fetaost, vitlöksbröd och lite elliniki keftedakia. Vi äter och dricker och äter och njuter flera gånger om. Pratar och blickar ut över havet. Vi ser små självlysande fiskar simma runt strax intill strandkanten. Månen är större än vi någonsin har sett. Grekisk musik spelas på en behaglig nivå i bakgrunden. Kvällen avslutas med lite dart och Strawberry Daiquiri på Varka bar. Och när småtimmarna börjar tassa in somnar jag i famnen på min älskade för att sedan vakna upp till en lika fantastisk dag som den gångna.